Det var en helt vanlig lördag i Myerstown och jag storstädade lägenheten (vilket jag gjorde några gånger i veckan 😂 )då vi fick ett SMS av några nära vänner som undrade om vi ville följa med på zoo.
Elias hade väntat på den frågan så länge att det inte fanns minsta tvivel om vi skulle hänga på eller inte. Strax innan vi skulle gå gick jag på toa och upptäckte att det droppade lite blod. I USA är dem extremt noga med sånt, speciellt om man haft komplikationer innan för då hamnar man automatiskt i "högriskgruppen" på kommande graviditeter, och även för min blodgrupp som är RH-negativ.
Jag hade ingen större lust att åka till sjukhuset och strunta i utflykten så jag sa till Elias att vi kunde åka... och ifall det skulle blöda mer så kunde jag ringa från den platsen vi skulle vara.
Det hade blivit en hel del vändor till sjukhuset under graviditeten då jag hade en massa extra kontroller, förutom alla de vanliga kontrollerna fick jag en hormon spruta varje vecka, man mätte livmodertappen varannan vecka,och man hade extra ultraljud för att mäta bebisen. Jag hade varit inne ett par gånger för små blödningar, totalt kan man säga att vi åkte på läkarbesök 2-3 ggr varje vecka, kan tillägga att sjukhuset låg nästan en timme från vårt hem.
Den här dagen var jag 34+6 veckor. När vi gick runt inne på zooet kände jag mig lite konstig i kroppen... men försökte att inte tänka så mycket på det. Efter någon timme behövde jag gå på toa, och där upptäckte ja att det fortf droppade lite blod... eller iaf att det droppade just då så vi ringde till sjukhuset.
Sjukhusets svar på samtalet var i princip "kör inte av vägen men ta er hit genast". Jag, Elias och Evangeline åkte iväg på kontroll och jag minns inte så mycket av själva bilresan mer än att Elias sa att vi inte kunde få en bebis än för att vi hade ju inte fixat bilstolen ( 😬), vi hade egentligen ingen barnvakt heller för att jag hade aldrig lämnat bort Evangeline, inte ens för en timme.
Hur som helst kom vi fram och läkaren som undersökte mig berättade att dom behövde se om jag var öppen något för att han misstänkte att jag kanske eventuellt kunde vara en eller två cm öppen.
Till allas vår förvåning var jag hela fem centimeter öppen!! Whatt?! Jag tänkte direkt "hur kan jag vara i princip i aktiv förlossning utan att känna av något?".
Nästa stora chock kom när det gick en dag och sedan en till dag och jag fortfarande inte var mer än fem centimeter öppen.... Hallåååå, vad händer?
Efter två dagar lyckades jag övertala personalen att få bli utskriven och åka hem i väntan på att det skulle hända något. Jag bodde ju så långt bort, men jag saknade Evangeline så mycket (hon stannade med familjen som var med oss på zoo) så jag lovade att inte vara ensam medan Elias var på jobbet.
Vi sov iaf en natt i lägenheten, nästa dag åkte jag och Evangeline till vännerna medan Elias var på jobbet. Denna dagen kände jag mig lite konstig i kroppen igen och magen kändes sjukt långt ner så vi bestämde med Elias att vi skulle mötas efter jobbet och åka och kontrollera.
Jo men visst, nu var jag sex centimeter öppen..fortfarande ingen smärta. Denna gången var det likadant, det hände ingenting men nu kunde dom inte låta mig åka hem, det var för hög risk att något kunde hända.
Dag nummer åtta kom, och jag var så desperat att jag blev helt nere. Jag hade tjatat på läkarna i flera dagar om att få någon hjälp att föda men det var inte okej. Den här dagen kom iaf min läkare och frågade om jag kunde tänka mig att ta hål på hinnorna för att föda.
MEN SJÄÄÄÄLVKlart.
Det blev en hel del drama den dagen. Jag fick först en preliminär tid för när de skulle ta hål på hinnorna. Det var tillräckligt med tid för att Elias skulle hinna hem och duscha. Problemet var att när han väl åkte så kom dom in på mitt rum och sa att det var dags (mycket tidigare än bestämt).
Tro det eller ej men när jag ringde Elias för att säga det så hade hans batteri dött, vi pratar om att han precis lämnat avdelningen... problemet var att JAG inte fick lämna avdelningen. Dom gjorde ett upprop i högtalarna några gånger men hade precis gått ut på parkeringen förmodligen. Jag tänkte typ, jag kommer få föda själv och Elias kommer vara bitter på det för all framtid hehe. I min stress ringde jag till våra vänner som hade hand om Evangeline. Dom körde precis i riktningen mot sjukhuset så dom lovade att göra vad de kunde för att få tag på honom.
En liten stund senare ringde dom och berättade att dom lyckats hitta honom och att alla var på väg mot sjukhuset.
Alla var kvar i rummet tills smärtan började bli stark och Evangeline började bli ledsen av att se mig med smärta... så då åkte dom hem.
Efter att dom tagit hål på hinnorna dröjde det ca 40 min tills jag kunde känna av värkarna. Sedan eskalerade det fort och totalt tog det fyra timmar.
När jag var helt öppen och huvudet var på väg ut sa barnmorskan "han kommer med ansiktet först, ta denna plastbollen och sätt mellan benen i ca 20 minuter så kommer han att hamna rätt". Jag tänkte bara skojar hon eller, här ligger man med dödlig smärta man bara vill bli av med så snabbt som möjligt, och hon ber mig om 20 minuter.
Ställningen han låg i gjorde så klart mer ont, och utan epidural eller lustgas blev mitt svar enkelt "HE’s COMING NOOOOOOWWWWWWW AAAAAAAAHHHH!!!!!!!!!" Så var det, han kom på en krystvärk, meeeen så ont det gjorde. Jag tror hela sjukhuset hörde när jag skrek, "ge mig bedövning, jag spricker, jag skiter på mig nu, osv osv. " Haha jag minns att jag till och med tänkte "kommer jag ens att klara detta".
Sååå åtta dagar senare, 36+0 kom han vår lille prins, fullt frisk.. han fick vara på observation fram till morgonen men sen var han helt och hållet vår, och på vårt rum.
Nethanel Elias Rosario
2016-02-28
01:35 AM
2636 g
47cm
Kommentera