En kort sammanfattning först bara. I vecka 26 hade jag haft en ganska stor blödning som jag sedan fick veta berodde på att moderkakan lossnat (ca 4cm stort område). Kanske var det därför mitt vatten gick tidigt. 28+0 gick vattnet och den dagen blev jag inlagd med hopp om att kunna hålla bebisen inne till vecka 34+0. Under tiden jag låg inne fick jag kolestasis och atypisk HELLP syndrom (HELLP syndrom fast utan att man får de typiska HELLP symptomen). Gå gärna tillbaka och läs om denna tiden i mina inlägg under "när jag nästan dog i USA".
Jag fortsätter där jag slutade sist. Jag var i vecka 31+3. Det var sista dagen på thanksgivinghelgen och Elias sista dag i NY. Han skulle hem till PA för att börja jobba igen. Elias hade bestämt sig för att stanna på läkarronden och sedan skulle han åka till Yonkers (till hans familj) för att ta en dusch och sedan åka vidare.
På ronden var det någonting som var annorlunda denna dagen, läkarna frågade hur jag mådde flera gånger (dom kunde redan se att jag inte mådde bra därav den upprepade frågan) och ifall jag hade någon huvudvärk. De förklarade också att om mina värden skulle ändras till en viss nivå skulle jag bli igångsatt.
Jag ställde många frågor angående mina värden och mitt tillstånd. Min egen uträkning blev att om det fortsätter i samma takt skulle det bli igångsättning ungefär en vecka senare. Vid detta läge tog de blodprover på mig var tredje, max fjärde timma dygnet runt.
Ronden var över och de gick iväg.
Ganska precis fem minuter senare kom en av läkarna tillbaka. Hon berättade att provsvaren för senaste provet var tillbaka och att de var så dåliga att det blivit dags att sätta igång mig.
Jag hade noga talat om för personalen att de skulle sätta igång mig i tid om det blev nödvändigt för att kunna göra det yttersta för att slippa kejsarsnitt, jag ville verkligen föda vaginalt.
Jag tittade på min man och sa en gång till "jag skall föda nu"!
Sedan hade jag bara en fråga; Hinner jag ta en dusch innan vi sätter igång? Hon svarade ja.
Nu blev det alltså ingen mat för min del, utan läkare och sköterskor började förbereda för min igångsättning.
De skulle börja med att sätta in en tjock nål i armen för att lätt kunna sätta in eventuella mediciner. Man kan säga så här.... det började inte bra. Förmodligen på grund av tillståndet i min kropp men det var otroligt svårt att sätta in nålar i mig. Efter att jag nästan svimmat, fått blå och svullna armar, insåg personalen att de skulle få kalla på andra läkare som var specialister på att just sätta nålar.
Sedan kördes jag till förlossningsavdelningen. Där satte dom in medicin (de jag minns är värkstimulerande droppet pitocin, och magnesium och kateter). Jag skulle ligga kvar i sängen med medicin hela förlossningen och 24h efter förlossningen. Magnesium var nog vid detta tillfälle mest för min hälsas skull inte lika mycket för barnet.
Kan tillägga att magnesium var något av det sjukaste att få i sig. Det kändes som att man blev helt drogad och att kroppen brann på insidan. Det är ungefär så jag kan se att jag betedde mig oxå när jag ser de filmer min man spelade in på mobilen. Jag kände typ att jag ville slita av mig alla kläder och min egen hud.
Läkarna frågade mig om jag ville ha bedövning och rådde mig till att ta epidural för mitt hjärtas och bebisens hjärtas bästa (För att minska stress man kan få av smärtorna..) så att så fick det bli.
Det skulle bli många långa timmar av smärta innan allt var över (tur att man inte visste allt).
Epiduralen sprutades delvis in fel och förmodligen fick jag för liten dos så att ryggen värkte, armarna värkte och huvudet värkte nu. Det blev alltså inte så mycket lugnare för att jag fått epidural.
Mitt i natten var jag fortfarande bara fyra cm öppen. Nu hade jag haft ont i mer än 12h. Hade jag vetat bättre hade jag uttryckt hur mycket smärta jag hade, men jag antog bara att det var så ont det skulle göra när man föder. Senare fick jag två sprutor epidural till, och en timme innan Evangeline kom började epiduralen fungera.
Någon gång efter 08 på morgonen var jag fortfarande fyra cm. Då stängde de av medicinen och sa att de var dags att vila och vänta.
Jag blev arg, inte bara arg...jag blev helt förstörd. Började nästan att skälla ut personalen... Va ska hända, vad kan man göra osv osv. Dom hade inte så mycket till svar mer än att det bara var att vänta och se om jag skulle få "känslan av att vilja bajsa" som dom kallade det.. och att jag skulle få pusha, eller om det skulle fortsätta likadant och bli kejsarsnitt.
Jag tror att läkarna tänkte förbereda för ett kejsarsnitt. Det var iaf så min man uppfattade det, han fick även skriva på olika papper där det bland annat stod att han den ansvarige för att besluta om det var mitt liv eller bebisens som skulle räddas om det skulle bli läge att ta det beslutet.
De få minutrarna detta samtalet pågick kändes så sjukt långa. Jag kände nästan att jag skulle ge upp inombords och bad tyst. Elias gjorde likadant han bad förtvivlat en bön till Jesus.
Plötsligt mitt i allt detta fick jag känslan av att jag behövde bajsa. Jag avbröt läkaren direkt och sa "jag behöver bajsa nu, jag vet inte om det är bebisen eller bajs men nu känner jag det".
Läkaren gjorde en ny undersökning (bara några minuter efter den andra undersökningen). Kommer aldrig glömma hennes ansikte av chock när hon sa "hon är 10, helt öppen och jag kan känna huvudet.. bebisen är på väg. Ring neonatal direkt och förbered sängen. Hon är redo att pusha vid nästa värk".
Woooooow vilken känsla. Kan inte med ord beskriva hur lycklig jag blev. Jag log mig nästan igenom slutet. Förutom den tio sekunder långa men enda pushen för att trycka ut henne. Under dessa 10 sekunder trodde jag bokstavligen att huvudet skulle sprängas sån huvudvärk jag hade. Men jag var envis .
Sedan hördes bara ett starkt bebisskrik, och min man sa "nu hör du skriket du väntat på". Sedan började han sjunga lovsånger. Det var en helt ljuvlig stund.
I rummet befann sig runt 20 läkare och sköterskor.. både mina och Evangelines från neonatal. Dom vägde och mätte henne, sedan var de tvungna att gå iväg med henne.
Jag fick bara se henne ett par sekunder inlindad. Men jag var mest nöjd med att veta att hon skulle bli väl omhändertagen. Det var verkligen såå bra läkarvård på alla sätt på det sjukhuset.
HELLP-syndrom är en livshotande graviditetskomplikation som kan uppstå under graviditeten (eller direkt efter). Det som händer är att röda blodkroppar förstörs, mängden leverenzymer i blodet ökar och antalet blodplättar går ner. Med mina levervärden hade "en vanlig" person inte överlevt, men eftersom det i mitt fall berodde på graviditeten kunde jag också bli bra genom att föda.
Det finns många, många detaljer som jag inte kan skriva här för det blir alldeles för långt. Men kan ta med en sista grej. Jag hade spenderat stor del av mina sista veckor av graviditeten på Google för att titta på för tidigt födda bebisar och insett att dom mer såg ut som fågelungar än barn. Därför blev min första och enda kommentar när jag fick se henne för första gången "hon ser ju ut som en bebis". 😂 Så speciellt, men hon var ju så mycket finare än jag väntat mig...
Evangeline Carolina Rosario
Datum: 2014-11-30
Tid: 09:35 (AM)
Vikt: 1504 g
Längd: 41 cm
Kommentera