Mamma till pseudofyrlingar

Klockan var runt halv ett på natten då sammandragningarna började varannan till var tredje minut, det gjorde absolut inte ont, men det var ingen paus. 

Efter två timmar väckte jag min man och frågade vad vi skulle göra.. om vi skulle fixa barnvakt för att åka och kontrollera, eller vad vi skulle göra. Min mamma och min syster med familj var på utlandsresa och skulle inte vara hemma förrän förmiddagen, så jag visste inte riktigt vem som kunde vara barnvakt just denna natten. 

Elias tittade upp på mig och svarade "bara ta det lugnt" och sedan somnade han om. Jag förstod att han inte hade någon koll alls på vad jag sagt. Då beslutade jag mig att ringa förlossningen och fråga. De tyckte att jag skulle försöka ordna med en barnvakt och sedan komma in för att hinna få en antibiotikaspruta innan det skulle vara dags.. jag var ju bara 36+1. 

Efter en timme åkte min man och hämtade min kusin. Klockan var nu strax efter fyra och mina två barn fick för sig att vakna. Det slutade med att vi stannade kvar hemma tills de somnat om vid sex. 

Som vanligt kändes det lite löjligt att komma in på förlossningen helt glad och utan smärta för undersökning. De tog in mig på ett rum och det visade sig att jag var fyra centimeter öppen med huvudet precis där som tryckte. Barnmorskan sa att jag skulle stanna för att bebisen skulle komma samma dag. 

Två timmar senare kom de in på rummet igen och undersökte, då var det precis samma. Min man och jag kände direkt att detta kunde bli utdraget då det hänt en gång tidigare, därför bad vi om att få åka hem. 

Det "fick vi inte", utan vi fick gå på långpromenad. Efter första promenaden hade inte mycket hänt så vi gick på en promenad till. Det var väldigt härligt vårväder den dagen med sol.. och visst hade vi mysigt, men vi kände att vi gärna varit någon annanstans den dagen om det inte skulle vara så att bebis faktiskt tänkte titta ut. 

När vi gick tillbaka den andra gången var jag ganska inställd på att åka hem. Det gjorde liksom inte ont men sammandragningarna höll på än. Väl inne på avdelningen sa jag till personalen att jag ville att de skulle koppla upp monitorn för att se att jag inte inbillade mig utan att det verkligen var sammandragningar så tätt. 

Så fort ja lagt mig där var det som att något tog fart. Klockan var snart tre och nu kunde ja känna av sammandragningarna. Det kändes ibland som att vissa sammandragningar pågick i några minuter, som att de inte hade något slut utan satt ihop med varandra. Vid halv fyra frågade jag om jag fick testa lustgas (hade aldrig testat det innan för man använder inte det i USA), men det var alldeles för tidigt sa dem. 

Ungefär kvart i fyra började jag få riktigt ont och bad om lustgasen igen... men då sa sköterskan att jag fortfarande kunde prata mig igenom värkarna så att det kunde vänta. 

När hon gick ut ur rummet tog det inte många värkar innan det blev ännu starkare.. jag sa till min (DESPERAT) att han skulle kalla på personal.

Nu fick jag lustgas och en barnmorska kom in för att undersöka om det blivit någon förändring. Jovisst! Tio centimeter och huvudet på väg. 

"Du kan börja krysta på nästa värk för nu kommer bebisen". 

Jag fick alltså lustgasen till krystvärkarna... det gjorde otroligt ont, men det kändes som lyx att få lustgas jämfört med att inte ha någonting alls. Däremot var det eventuellt lite svårt att fokusera på vilka muskler man skulle "trycka med". 

Aleah kom på två pushar, det hade förmodligen gått på en enda om jag inte haft lustgasen. 

När jag fått henne i min famn frågade jag "Gick detta fort eller?". Då vände sig barnmorskan om, tittade på mig och sa "Vi har känt varandra i 20 minuter nu". 

Kl. 16:40 den 7 April 2017 föddes prinsessan Aleah Madeleine Rosario. V. 36+1. 2775g och 46cm lång fullt frisk.

Aleah två veckor gammal.