Mamma till pseudofyrlingar

Det var den 5 November 2014. Jag var 28+0 veckor gravid. Först hade jag och Elias gjort lite ärenden och besökt släkten på morgonen/ dagen. Senare åkte vi tillsammans med Elias mamma, bror och den kyrkan dom går i, till en annan stadsdel av NY för att hjälpa till med en donationsflytt. Donationsflytt innebär att dom åker runt till folk som vill donera möbler, kläder etc., hämtar upp det, och sparar det i kyrkan tills de fått ihop så mycket att de kan skicka en stor container till de behövande i Nicaragua. 

Jag var inte med och bar utan jag satt i flyttbilen och lekte med Elias son. Plötsligt kände jag mig lite blöt, min första tanke var att det var en riklig flytning, men jag kände att det var akut med att få komma till en toalett och kissa. Lägenheten dom hämtade möbler ifrån låg på fjärde våningen och det fanns ingen hiss, men jag skyndade mig upp. Jag måste tillägga att det var den absolut smutsigaste toan jag gått på i hela mitt liv, inte alls trevligt. 

Efter toabesöket tänkte jag att det skulle vara över, men så var det inte. Precis efter det åkte vi snabbt förbi en annan lägenhet för att hämta upp mer möbler. När vi kom fram dit kände jag återigen att jag blev blöt denna gången ännu mer, och ja sa till Elias att någonting kändes konstigt och att vi borde ringa och fråga en läkare om råd. Återigen gick jag till toan, och då upptäckte jag att mina byxor var blöta. 

Vi åkte tillbaka till kyrkan för nu var vi klara med att hämta saker, dessutom stod vår bil där. Jag gick upp för trapporna och in på toan, och till min stora förvåning såg jag hur det bara droppade ner vatten där jag stod. 

Då slängde vi oss i bilen, åkte förbi Elias mamma och hämtade upp alla viktiga papper, och fortsatte mot akuten. Varken jag eller Elias hade riktigt förstått vad det var som hände. 

När vi kom fram till sjukhuset berättade jag att jag var 28 veckor gravid, kände att jag var helt blöt som om att jag kissat på mig, och att jag har blodgrupp o- men att jag fortfarande inte fått någon injektion för det. 

Det dröjde inte länge förrän jag satt i en rullstol och blev förflyttad till en annan avdelning, Elias fick stanna kvar och ta hand om inskrivningen. Nu började de kännas mer allvarligt.

Uppe på den andra avdelningen blev jag ombedd att byta till sjukhuskläder och så fort jag skulle byta om sa sköterskan; oj du är väldigt blöt och detta är inte förlossningen så jag får be dig att byta rum (snacka om klump i halsen). 

Inne på förlossningen skulle det först konfirmeras att mitt vatten gått,  vilket inte dröjde många minuter. Sedan började läkaren berätta att jag kommer att föda ett litet barn, och att han inte visste om det skulle bli samma kväll eller en annan dag men att de inte hade mycket kunskap om små barn så att det skulle komma en ambulans med ett expert team och hämta mig. Inte nog med att vi fick dessa nyheter, läkaren var dessutom helt sarkastisk och småskrattade åt oss. Det var något av de värsta upplevelserna jag varit med om. 

När läkaren och sköterskorna lämnat rummet bröt både jag och Elias ihop. Det var inget lätt besked. 

Redan på det första sjukhuset började jag behandlas med dropp och magnesium som skulle hjälpa barnets hjärnas utveckling. Denna medicinen fick mig att känna mig helt drogad. Någon timme senare kom ambulansen och jag hamnade här på Westchester Medical Center. 

Här fick jag även sprutan för min blodgrupp, antibiotika, kortisonspruta för bebisens lungors utveckling, och man gjorde lite andra kontroller på mig och bebisen. Eftersom jag inte fick röra på mig, eller äta satte de även in en kateter. 

Den natten stannade både Elias och hans mamma över på sjukhuset och man bara låg där utan att förstå vad som höll på att hända. Jag varken sov eller åt på åtminstone ett dygn. 

Några dagar senare hade jag en pytteliten blödning, vilket totalt skrämde livet ur mig. Läkarna kom in och ställde lite frågor, bland annat ifall jag haft några andra blödningar under graviditeten. Jag talade om att jag haft en stor blödning 18 Oktober då vi fått spendera en natt på akuten men att allt verkade okej den dagen.

Läkarna tyckte att detta lät intressant och beställde ett speciellt ultraljud för att få titta närmare på min placenta. 

På ultraljudet gick det att se att blödningen jag haft tidigare berodde på att en bit (ca 4cm) av moderkakan lossnat. Förmodligen var det också det som provocerade att vattnet gick. 

I framtiden när jag blir gravid tillhör jag numera en högrisk grupp och kommer att behöva speciell vård redan tidigt i graviditeten för att i största möjliga mån undvika att detta händer igen. 

Det var en kort version av det som hände mig dagen då vattnet gick. Idag har det inte blivit några större förändringar sedan igår, förhoppningsvis får jag några fler provsvar imorgon. 

Idag fick jag iaf trevligt besök av Elias bror och brorsdotter, glömde ta bild när dom var här men ni kan se dem på kortet nedan. 

Nästa bild är på bebismagen